1. |
|
|||
|
Gut me, throat to pelvic.
Recreate me as a human effigy.
Cut me open, make me feel… pain.
Rip my torso rib for rib.
Crack my spine on upon the altar of sacrifice.
Whatever god, punish me for what I have done.
Kill me so my life has not been in vain.
Let me feel the scent of molding blood.
Crucify me with thousands of nails on each limb.
Give me what I deserve, a life in death.
See that I walk forever doomed.
Show me no hope of survival or relief.
Shoot me up with the drugs of razors.
Staple my eyelids to my eyebrows and bite my eyes.
Grant me my final wish…
Drag earths inhabitants with me.
|
||||
2. |
Skogsrået
04:26
|
|
||
|
Jag står inför en hög och mäktig sanning, ty att avspegling är saknad.
Skuggan dansar på snön, men jag rör mig inte.
Viskande rykten djupt där inne mellan bark och barr talar om en ankomst, de för dessa virriga fotspår dit in utan mig.
Vålnaderna gör plats för en bädd på mossa, granris och snö, de leder den tragiska själen till denna viloplats för att blunda och njuta.
De inget illa vill, ”befrielse” ligger i deras tanke när det vidrör min hud.
Perverst rör sig vålnadernas kvinnokroppar över och under allt, jag vet vad som kommer hända, jag vill och kan aldrig lämna.
Jag njuter även fast jag sett råets fula sida, men de knullar mig så att jag slipper att lida.
Jag kommer här förevigt stanna kvar, i skogen med mina vackra horor, betjänter. Jag kommer stanna och se min köttsliga kropp vandra vidare och lämna mig i frid och harmoni.
|
||||
3. |
Bjära
04:33
|
|
||
|
Jag har länge anat att jag varit en häxkonst så missbildad jag är.
”Jag har gett dig blod, fan ska ge dig mod. Du ska för mig på jorden springa, jag ska för dig i helvetet brinna”. Efter det sprang jag för att stjäla mat från grannkarln och om jag har mig tid ska jag besudla hans mark och befrukta hans kvinna med min egna Bjäradynga.
Jag som ett nystan har tagit form som hare och korp för att mitt uppdrag ska lyckas, för åt herren min skall grannägodelar knyckas.
Som ett bannlyst väsen över norden jag skuttar med mjölk och guld, för att få min herre nöjd så hans liv blir frid och fröjd. För ett han svurit är att brinna för mig, att stjäla är det minsta jag kan göra som hans son och lakej.
Grannbyn ska brinna, juveler ska försvinna, kyrkklockor ska ringa för de har sätt en Bjära springa.
Djur brinner inne, bönder tappar sitt sinne, byborna skriker ”rädda de vi hinner, sen tar vi Bjära innan den försvinner!”.
|
||||
4. |
Befriaren
05:36
|
|
||
|
”Hahaha” vad är det du är rädd för? Du har inget att vara rädd för.
Ert elände som levande kommer snart att avslutas, känn nu ingen rädsla mina damer och herrar och barn i alla åldrar.
Folks betydelse och existens skiftar i syfte när de möter mig på natten.
Att ni inte fattar att jag inte vill ha er i min sfär, vad är ert problem?
Att ni barn inte förstått att denna svinstia är min, ni får som era föräldrar (skylla er själv).
Åh mitt vackra (temporära) kungadöme som sträcker sig längst hela ladugården.
Jag kan inte säga att jag saknar besök, men det blir ensamt här med bara jag och tobakspipan.
Dagens besök blir så kortvariga när alla bestämmer sig för att bli naturens offerlamm.
Så tragiskt att alla har dödslängtan utan att veta det, de borde alla hjälpas med en spade i bakhuvudet.
Jag tjänar endast en herre och jag tillfredsställer endast en kvinna, far och mor Natur.
När turen min kommit så får jag ta mig en kopp med fadern och hans get-mans kropp, modern håller sig helst utanför i den frid fyllda och i den gåto fyllda skogen.
Men är det här livet jag vill ha, jag har ju nästan inget kvar. Jag bara tar och tar.
Nä nu ska jag ge mig själv till modern, nu är hennes kollektion klar för nu hon mig har.
|
||||
5. |
Monotropus
04:59
|
|
||
|
Skyn, svart, utsträckt i evigheten.
Sjön, snötäckt i ensamheten.
Skogen, mörk, än så varm.
Lågor har inte visat sig på månader.
De bitande nordliga vindarna är den enda värmen.
Frysta bäckars konturer formar den asymmetriska snöytan.
Mina rörelser är så efter att mina spår bakom försvinner under snön, steg för steg.
Tröttnaden har lagt en dimma över synen, än jag färdas djupare in.
Snöblind bortom liv och civilisation, ensam.
Ett väsen har planterat en tanke i mitt huvud som leder mig.
|
||||
6. |
Kokande illvilja
04:23
|
|
||
|
Är det såhär det ska vara?
Är det såhär lågt vi sjunkit som individer?
Jag hade en gång en dröm, men den lik andra sågs tillslut som omöjlig.
En dröm om frihet, lättnad och lugn.
Mina mål som jag så länge strävat efter blev samlat och format som en kvinna, men hon blev bränd på bål för häxeri.
Allt samlande av materiell lycka brinner, allt sentimentalt som där länge funnits.
Nu har alla känslor börjat koka i kitteln!
Nu skiner allt och alla i min omgivning.
Är dagen nu? Är det den som jag så länge väntat på?
Befrielsen placerar sin hand på mitt huvud och ger mig frälsning.
Herren ler och frambringar apokalypsen som befriar mig från eländet som människa.
Ta vara på slutet för det förekommer aldrig igen.
Skriken av barn och kvinnor ekar i en orkester för min gång till efterlivet.
Pojkar och män ger klagoljud som låter som en välkomst.
Djur brinner och ger doften av ny stekt föda.
Jag har funnit mitt hem, min fristad.
|
||||
7. |
Fan för livet
05:47
|
|
||
|
Idén är att vi ska vara glada, men det är inte jag
Min uppväxt har skapat mig till den jag är, men det är vad jag förtjänat
Ett köldpinat sinne gör det bara lättare för mig att hantera den eviga olyckan som oavbrutet torterar mig
Nu ger jag upp, jag har länge kämpat emot och strävat efter ett mål, aldrig kommer jag att få fattning om vad som händer
Ifall jag inte kan hitta lyckan inom mig hur ska jag då kunna hitta den någon annanstans, dock är jag inte ännu i helvetet, men jag tycks vara helt säker på att jag kan se det härifrån
Bara för att jag någon dag kommer att dö betyder det inte att jag levt.
Nu ber den sista i förtvivlan, i hopp på att få svar och räddning.
Patetiskt och meningslöst ångrar jag mina framgångar i världen.
Att jag sjunkit så lågt, att jag måsta behöva be till… inget.
Denna sjukdom tär och sprider sig runt i mitt nu blivande tomma kranium.
Allt har varit i onödan, det var inte synligt fören jag blev döende.
Ironiskt nog var det döden som fick mig att se livet i dess sanna färger.
Från ögonens perspektiv blev dagarna allt mer gråare, dystrare och meningslösa.
Känslorna förtinade likvärdigt, som snö under våren.
Krafterna som en gång brann starkt slocknade i den syrefattiga världen som jag tidigare sätt som ett paradis, men motsatsen blev illa bevisad för denna själ.
Den väg jag färdas leder mig nu till slutändan, ty jag rädslas inte, jag har sett nog.
Den ända önskan som kommer till tanke är att jag velat vara här tidigare, så jag har kunnat slippa ansträngningarna som sedan inte blev nyttjade.
|
||||
8. |
|
|||
|
Coagulated blood covers the surrounding and me.
Memories of the days as young fades as it combines with the blood pouring through the exits
on my skin.
The joy I once felt is destroyed by the future that awaits me... in this cold world.
I hate life for what humanity did to it.
I hate humanity for what knowledge did to it.
I hate knowledge, for how it made me see humanity.
"It gets better, with time" is for those who have no perception of it.
"He who waits never waits too long" is for immortals.
The only truth i've heard is, that we all will die...
"He who waits never waits too long". Well i have waited far too long to see hope
|
||||
9. |
Lättnadens sista suck
04:42
|
|
||
|
Jag känner mig inte trött längre efter denna starka uppenbarelse. Leta efter lycka och håll om den hårt, jag finner min vid den eviga skogens slut. Ord kommer inte åt mig längre, men det gör skogens varsamt smekande läten, det är ett stolthetens jubel.
Jag känner mig inte trött längre efter denna starka uppenbarelse. Leta efter lycka och håll om den hårt, jag finner min vid den eviga skogens slut. Ord kommer inte åt mig längre, men det gör skogens varsamt smekande läten, det är ett stolthetens jubel.
Jag känner mig inte trött längre efter denna starka uppenbarelse. Leta efter lycka och håll om den hårt, jag finner min vid den eviga skogens slut. Ord kommer inte åt mig längre, men det gör skogens varsamt smekande läten, det är ett stolthetens jubel.
En sådan lättnad, mer än det, bortom ordförråd, detta är vad jag alltid längtat efter, det är atmosfären, den har äntligen uppenbarat sig, jag vet att den aldrig kommer lämna.
Mitt hjärta pulserar stolt för att jag fått befinna mig i denna skog, finna ro och styrka här. Skogens enorma symbolik reflekteras över hela mig, över min ärrvävnad. Över min ärrvävnad!
|
||||
Skogsfrid Sweden
Skogsfrid is a two man band from Northern Sweden in a rural area. On guitar and vocals we have Skogsgast, on drums we have Lord Roth.
If you like Skogsfrid, you may also like:
Worldless
by The Sun’s Journey Through The Night
featured on Bandcamp Radio Aug 4, 2023
go to album
Altäre der Vergänglichkeit
by Wrack
Crushing blackened doom from this German band that counterbalances blinding fury with moments of surprising, melancholy melody.
go to album
In advance of their November tour, catch up on the latest shredder from atmospheric black metal band Ghost Bath.
go to album
Tokyo band contrast black metal's brutal complexity with shoegaze's abyssal grandeur, resulting in an LP that feels crushing, yet infinite.
go to album
The Black Pyramid
by The Sun’s Journey Through The Night
featured on Bandcamp Radio Feb 18, 2022
go to album
featured on Bandcamp Radio Sep 17, 2021
go to album
An outstanding slab of atmospheric black metal, “Sisyphus” cannily blends texture and terror for a gripping final product.
go to album
